Stop Aids, keep the promise

Stop Aids, keep the promise - Empower, Lead and deliver, det är sloganen för 2008 års upplaga av World Aids Day (worldaidsday.org), som är idag. Tanken bakom (som inte är helt logisk utan förklaring) är temat ledarskap som nyckel för att stoppa AIDS, ledarskap som empowerment, ledarskap som gör att människor tar ansvar. God tanke som sagt, men något långsökt (och lång) slogan.

I fokus blir röda bandet istället för oktobers rosa band (bröstcancerbandet). I Sverige har RFSL tagit fram en red ribbon med texten hiv-positiv/hiv-negativ. "Tanken är att bandet i RFSL:s tappning, designat av Jörgen Gedeon, ska visa på rätten till en lustfylld sexualitet oavsett hivstatus." (rfsl.se). Alla dessa band, visst är de fina, men hur är tanken bakom undrar jag. Hur mycket bidrar man egentligen när man köper och bär ribbons? Visst är det bra att visa sitt stöd, men leder alla ribbons till att frågan förs fram på bästa sätt? Risken finns alltid att man fastnar i tankemönstret och att ribbons trycks upp på samma sätt som broschyrer, för att uppmärksamma frågan, men kanske inte med bästa möjliga resultat. I USA har banden funnits länge, men i Sverige är det väl främst Rosa bandet som banat väg för ribbon-trenden. I USA kampanjar man även bl.a. genom spelet Aids Challenge.

Kampanjen som i år genomförs för 20:e året i rad, har som syfte att uppmärksamma den "pandemi som tagit 25 miljoner liv". Samtidigt fokuserar man också på de fördomar som florerat kring hiv och aids.

Kampanjen startades 1988 av dåvarande chefen för det globala aidsprogrammet (GPA) vid världshälsoorganisationen (WHO) Jonathan Mann, under en tid då hiv/aids var ett av de stora folkhälsoproblemen. Från att ha varit en för svenskar ny och okänd sjukdom (dessutom utan botemedel), var plötsligt hiv/aids-problematiken en het fråga på medieagendan, och en snackis bland folk.

I Sverige uttalade sig dåvarande socialministern Getrud Sigurdsen i medierna och sa att "Information är vårt enda vapen i kampen mot aids".

Kanske inte ett så vågat statement 2008, men på 80-talet var detta ämne en svårkommunicerad och het potatis att ta i. Hur kommunicera ett känsligt ämne, och hur få människor att förändra sina beteendemönster (för att förhindra smittspridning)? Jarlbro (2004) skriver att pressen skrev ensidigt om frågan, och inte sällan omnämnde den som en "mystisk bögsjukdom", men idag vet de flesta att hiv kan drabba alla, både heterosexuella och homosexuella, så kampanjen får väl sägas vara ganska lyckad i det avseendet. Samtidigt finns fortfarande informationsproblem kring hiv/aids. Mikael Jonsson, hiv- och hälsohandläggare på RFSL, menar att den största utmaningen för hiv-positiva är den okunskap som finns i samhället.

"Det är skrämmande att man 2008 kan möta så mycket okunskap när det handlar om hiv inom hälso- och sjukvården. Det händer att människor blir bemötta och behandlade på samma skräckscenarioliknande sätt som vi såg under mitten av 80-talet. Det är oacceptabelt att man som hiv-positiv idag ska behöva bli diskriminerad och stigmatiserad utifrån denna frånvaro av kunskap."

Speciella dagar när man uppmärksammar viktiga frågor - i all ära - men efter 20 år är det kanske dags för nya grepp kring frågan, för att diskriminering pga sjukdom är oacceptabeltmen likaså att okunskapen kvarstår! En utmaning för framtida kommunikationsinsatser i hiv/aids-frågan.